Förfuska valrörelsen

I en valrörelse gäller det att ha is i magen ibland. När media förra veckan basunerade ut att det fanns anklagelser om valfusk i Huddinge borde Karl Henriksson, Erik Ottosson, Lars Björkman, Christian Ottosson och Daniel Dronjak Nordqvist kylt ned sig en aning.

Bakgrunden till tidningsrubrikerna var rapporter från förtidsröstningsställen i Huddinge. Vid ett fåtal tillfällen hade, enligt rapporterna, enskilda valarbetare från Socialdemokraterna befunnit sig inne på biblioteken för att hjälpa enskilda väljare. Det tyckte  röstmottagarna kändes fel. Jag är den förste att hålla med. Även om en ovan väljare ber om hjälp är det olämpligt att följa med in på biblioteket. Det är olämpligt även om det bara innebär oskyldig hjälp som att visa var skärmarna står etc. All den hjälp som väljaren kan behöva kan lämnas utanför förtidsröstningsstället. I rapporterna fanns dock inte täckning för något valfusk.

Trots avsaknaden av rapporter om valfusk dröjde det inte lång tid innan Karl Henriksson (KD), Christian Ottosson (C), Lars Björkman (HP) och Erik Ottosson (M) gick ut och anklagade Socialdemokraterna i Huddinge för just det. Det är en oerhörd anklagelse som de givetvis inte hade täckning för. Om de anser att valfusk har förekommit bör de naturligtvis lämna in en polisanmälan. Det är alldeles för allvarliga anklagelser för att bara slänga ur sig för att ta poäng i en valrörelse.

I dagens Mitt i Huddinge försvarar Daniel Dronjak Nordqvist (M) sitt partis olagliga affischering med att det ”inte går att jämföra med valfusk”. Skillnaden är dock att medan den olagliga affischeringen är ett faktum så har det – såvitt någon av oss vet – inte förekommit något valfusk.

Richards Swartz förlorade heder

Richard Swartz skriver i en kolumn i lördagens DN om sin inställning till städtjänster. Han inleder med att medvetet vantolka oppositionens motstånd till ett särskilt avdrag på inkomstskatten för de som köper hushållsnära tjänster. Han har säkert hört Mona Sahlin och andra när de beskriver att de hellre vill använda ekonomiskt utrymme till satsningar på välfärden. Det struntar Swartz i. Han försöker få allt motstånd mot RUT-avdraget att verka ologiskt. Som om det vore logiskt att gynna en viss bransch och en viss typ av konsumenter – på alla andras bekostnad. Han resonerar inte alls kring varför just de som köper hushållstjänster ska få lägre skatt på sina inkomster och till exempel inte de som köper böcker, mat eller går på bio. 

Swartz hänvisar i kolumnen till sin journalistiska heder. Samtidigt argumenterar han för att köpa städning svart om staten inte går in och subventionerar städningen. Det är möjligt att Swartz är journalistiskt hederlig – vid sidan av jobbet verkar det vara sämre med den saken.